Rättvisa/svartsjuka

Jag talar inte om svartsjuka mellan partners i detta fall, för hemma hos oss finns inte den ingrediensen. Vi litar på varandra. Men mellan barnen till föräldrar och de syskon som finns.

Exempelvis: Det utspelar sig då och då och inte från väntat håll alla gånger. De som inte får så mycket uppmärksamhet alls borde vara de som öppet reagerar mer, men ibland är det alldeles tvärtom. Av orsaker som faktiskt är legitima på ett plan men grundar sig i forntid.

Det känns svårt ibland denna balans att vara mor, till vuxna barn, varav den som får mer uppmärksamhet (om än inte alls överdriven, men av naturliga orsaker att hen bor närmare geografiskt). reagerar över att det prioriteras olika baserat på huruvida jag har träffat något annat barn vid avsevärt färre tillfällen än hen. Jag som mor till vuxna barn som varande vuxen själv ska inte egentligen behöva ha dåligt samvete i det läget. Avsikten är kanske inte att ge dåligt samvetet eller skuldkänslor utan att påtala det egna behovet av mig i någon insats för egen skull.

Ur det sammanhang jag har levt i så har jag inte kunnat förvänta mig ”barnfria helger” eller att kunna gå på aktiviteter som jag inte kan ta med barnen till. Det har inte funnits någon självklar person i min närhet som jag kunnat fråga och för mig har det inte varit ett egentligt problem.

När man skaffar barn så tar man på sig ett ansvar. Ibland kan omgivningen ställa upp beroende på egen ork eller egen vilja, men ibland behöver man annat som ex. återhämtning, eller vara fri att göra något med någon annan när och kär. Innebär det att man älskar den ena mer än den andra, eller sätter sig själv först och om det handlar om att sätta sig själv först, är det inte okej i viss mån att man i vissa delar av livet behöver just det?

Jag älskar alla mina barn och jag älskar alla mina barnbarn. Jag säger mig inte vara en superbra mor, jag har gjort många fel genom mitt föräldraskap. Jag lyckas inte förmedla i handling alla gånger att jag älskar dem – i dagsläget mycket pga geografiska omständigheter. Jag har i princip inte träffat två av mina barnbarn, men det är inte det barnet som protesterar direkt till mig även om jag förstår att hen har tankar om det ibland. Det är det barn som bor närmast som gör sig mer hörd. Den ekvationen blir svår.

Jag ställer upp i mån av ork och så långt det inte stör jobb och återhämtande aktiviteter. De gånger jag ställer upp är det roligt. Barnbarnen har olika personligheter och det är det som gör dem till just den de är. Jag tycker om alla sidor av barnbarnen. Villkorslöst och det handlar inte om att de är krångliga.

Tankar från en mamma/mor-/farmor en lördag.

This entry was posted on 24 augusti, 2019, in Blandat. Bookmark the permalink.