Att leva i acceptans

Livet går inte som vi vill alltid. När vi accepterar det (som vi faktiskt inte kan förändra) och förändrar det vi kan (ofta vårt eget beteende/tankar och därigenom på sikt känslor) och förstår skillnaden mellan dessa båda blir det lättare att leva trots allt. Jag kan inte förstå exempelvis varför ett barn måste dö. Men jag kan heller inte förändra att det skedde. Jag kan inte välja att få till stånd att han lever, finns ingenting i mitt beteende som skulle kunna förändra något där. Det enda jag kunde förändra var hur jag sedan agerade och tänkte. Det är ett förändringsarbete som får pågå ett helt liv. Men det accepterar jag. Det får vara så. När tankar som är negativa gnager sig in accepterar jag att de faktiskt kom in. Jag kan dock välja, hur mycket jag fokuserar på dem. Jag kan välja att ändra fokus. Jag kan välja att låta dem finnas och tillåta mig att känna de känslor jag känner. Det är okej och det är acceptabelt. Det kan vara bra att minnas det, de gånger tankarna gnager sig in och råkar hitta en landningsplats i hjärnan. Det är okej. Det vore konstigare om jag inte tänkte och kände något när det gäller mitt barns död.