Archives

Jag testades i tisdags mot Covid 19

Detta för att avgöra om jag var negativ igen och i så fall återgå till arbetsplatsen. Väntan blev längre denna gång. Fick resultat torsdag morgon om att jag var COVID-19-NEGATIV. Skönt. Jag gick till jobbet – eller fick skjuts. Men var där några timmar. Har fortfarande mina vanliga astmabesvär men jag känner doft och smak och är inte andfådd på det oförklarliga sätt som tidigare.

Jag tror att jag blev smittad runt den 9-13/3-2020 men det baserar jag på när andningsbesvären eskalerade runt 19-23/3-2020 vilket höll i sig någon vecka. Då tog jag max-dos på astma—/allergi-medicinering. Smittan kan ha kommit från någon kontakt på jobbet, eller någon kontakt utanför jobbet. Det är oklart. Det är helt och hållet tiden som gör min egen bedömning. Jag blev ju inte testad innan den 14/4-2020 så det innebär att jag har varit utanför hemmet och på arbetsplats när jag har känt mig symptomfri ett par dagar fram till dess. Sista halvan i mars befann jag mig hemma, för att vara på jobbet en arbetsvecka därefter och sedan återgå till hemarbete en vecka då jag noterade mer symptom (andra) och var hemma en vecka, för att sedan ta mig till jobbet, men kände mig mer andfådd än vad jag borde vara, + lätt slemhinna. Jag blev testad den dagen (14/4-2020). Jag vet att ingen har smittats av mig på arbetsplatsen (hade ej fysisk kontakt och höll rejäl social distans i de flesta fall) samt genom testningar av enstaka personer som kan ha varit för nära.

Det slet jag med en del innan jag fick veta. Tänk om … jag har smittat folk runt omkring på arbetsplatsen, tänk om jag smittat annan än familjen. Familjen har med högsta sannolikhet smittats men har inte fått fullt så svåra luftvägsbesvär som jag fick i slutet av mars. Det var hemskt och min normala hosta (med slem) var lindrig jämfört med den torra luftvägshostan som kom av detta virus. Hade jag inte haft mina astmamediciner hade jag inte haft något val annat än att ta mig till sjukhus för bedömning och hjälp att andas. Kunde hantera det med hjälp av astmamedicinerna.

Jag noterade efter positiv testning smak/doftbortfall och smaken kom tillbaka mer och mer sista halvan av april. Om man tittar på min egen tidslinje så har jag om det stämmer varit smittad/sjuk åtminstone en och en halv månad.

Ett envist och oförutsägbart virus.

Snälla – om någon läser detta – om du har minsta lilla symptom – stanna hemma från jobbet. Du vill inte må dåligt för att du riskerat att smitta andra om du varit oförsiktig. Du vill inte att en riskgrupp eller äldre (helst ingen) ska smittas av din oförsiktighet. Håll social distans. Följ de riktlinjer som finns och om du har testats Covid-19-positiv så är det isolering i hemmet, gå inte ut i närvaro av människor. Håll dig inne. Dödstalen stiger – viruset är inte att leka med.

TILLSAMMANS KLARAR VI DET HÄR!

This entry was posted on 2 maj, 2020, in Acceptans.

Livets ups and downs

Vi har alla ups and downs i livet. En del av dessa ups and downs får en att sluta göra saker som är bra för oss. Ibland är det också lätt att fastna i dessa mönster. En del av dessa ups and downs ger så mycket känslor av olika slag: ångest, ledsamhet, sorg, ilska, glädje osv att vi ökar vissa beteenden för att minska känslan som vi vill slippa. Det leder oss in på mönster som till slut stressar oss och vi kommer med båda dessa vägar in i onda cirklar som egentligen bara ger oss mer av det vi inte vill ha. Detta gäller alla människor någon gång eller flera under en livstid. Jag tvivlar på att det finns någon som aldrig någonsin fastnar i negativa spiraler. Det finns skillnader, gradskillnader. En del människor ter sig ha det i sig att inse vad som behöver förändras i tid. Andra behöver hjälp att ens inse att något behöver förändras. Alla är vi människor och på något plan kan vi alla förstå varandra genom att bara vara människa och medkännande och inkännande sådan. På så vis kan vi hjälpa varandra framåt, vidare, hjälpa varandra att anpassa oss, acceptera saker som är svåra för oss att acceptera och faktisk känna med oss själva.

En del kan någon gång under en livstid behöva mer hjälp än vad den vanliga medmänniskan/vännen kan ge. Då finns professionella såsom terapeuter och psykologer, kuratorer där redo att hjälpa den som behöver hjälp till nytt hopp, nya framtidsplaner. Samtidigt är det så otroligt många människor som än idag har det svårt med alls behöva professionell hjälp. Man vill vara stark. Klara sig själv. Kunna hantera livet så som det är på egen hand. Men är det ens realistiskt att tänka så? Har det inte i alla tider varit så att vi behöver andra människor för att klara av livets påfrestningar? Jag tror det.

This entry was posted on 17 oktober, 2015, in Acceptans.

Söndag

Söndagen är här. Jag har en del läsning att göra inför imorgon. Jag har körövning ikväll.

Jag somnade inte förrän tre inatt vilket inte hör till vanligheterna. Jag brukar kunna somna, brukar inte ha trubbel att somna in. Men inatt hade jag för många tankar i hjärnan. Det har sin grund i en del av livet som är kopplat till min mors cancersjukdom, mer den psykologiska konsekvensen i hennes välbefinnande. Jag kan bara lyssna, konfrontera tankar som behöver omstruktureras och finnas här som det lyssnande örat. Det vill jag ge henne, så långt jag orkar. Samtidigt behöver jag lära mig min egen gräns och att släppa samtalet där vi lägger på luren. Kanske lite omänskligt att lyckas med. Livet är en berg- och dalbana, en dans på rosor (taggar som gör ont men vackra). Vi får acceptera det och leva det som det är. Jag känner mig ledsen, lite maktlös så som man kan göra när man vet att man inte kan göra tillräckligt. Cancer – ja varför finns cancer? Varför inte?

Jag fyller mitt liv med positiva aktiviteter, exempelvis att sjunga i kören, utöver studier och familj för att kunna hantera det jobbiga. Jag promenerar regelbundet och snabbt. Jag försöker när jag kan hinna på gympa varje måndag kväll. Jag äter så gott jag kan som jag ska. Jag är ute viss del av dagen. Jag fräschar upp mig och försöker ta hand om mig. För att orka! Allt det där är så viktigt för hur vi hanterar det tuffa som sker under vår livsresa.

I smärtan ser vi kärleken

Jag har tänkt på en sak den sista tiden. Ju mer vi älskar någon, ju ondare gör det om vi drabbas negativt på grund av något som har med den individen att göra. Kärleken till ett barn är svår att mäta. Den är så stor att den inte är mätbar. Kärlek är dessutom ett ganska abstrakt begrepp. ”Jag älskar dig till månen och tillbaks”. När ett barn dör smärtar det så att jag inte kan förstå hur det någonsin ska kunna smärta mer. Det smärtar så att man tappar känseln (antagligen ett fysiologiskt försvar) för att sedan börja få kännas mer igen, när vi kan bära smärtan.

Kärleken till en förälder håller oavsett vad som händer i livet, i alla fall enligt min erfarenhet. Det kanske är annorlunda för dig som läsare. Men visst är det väl så att de vi älskar mest kan såra oss värst? Vi får mer ont på insidan om någon vi älskar sårar oss, än om en vanlig vän eller bekant sårar oss. Så i den största smärtan finns den största kärleken. Så smärtar det så innebär det något negativt. Men samtidigt är det positiva själva kärleken, paradoxalt nog.

Tears in Heaven


Den här sången fick mig att kunna släppa taget om ”att alltid spela glad och ok” under en tid efter Rasmus död. Sedan kom en dag då jag slutade lyssna på alla sånger, all musik som påminde mig om sorgen och jag gick in i ”att alltid vara välmående och glad utåt”. Jag började undvika känslor. Känslor var jobbiga. Negativa känslor fick ingen annan se, en egenskap, eller överlevnadsstrategi jag hade lagt mig till med under uppväxten. Det sprack bara om jag istället blev frustrerad, eller irriterad, eller arg, för det gick inte att hålla inne på samma sätt.

Positiva känslor, fick jag inte känna, för då fick jag dåligt samvete – under uppväxttiden spelade jag glad, fast jag inte var glad. Men efter Rasmus död utvecklade jag dåligt samvete och fick inte känna glädje.

Dessa känslor finns ju där av en anledning. Det är meningen att vi ska kunna känna och visa dem och tanken är att det ska vara balans. Men när man håller inne på känslorna och inte visar något, blir det inte fysisk balans i kroppen och det kommer ut på annat sätt.

Det är viktigt att kunna erkänna för sig själv och andra att man är ledsen, glad, arg, rädd, älskar någon, ogillar något skarpt osv. Det hör till vårt liv. Om man inte är jag. Eller jo … även om man är jag. 😉

This entry was posted on 19 september, 2015, in Acceptans, sorg.

Länge sedan – studiestress

Det är länge sedan jag skrev här nu. Jag får anklaga studiestress eller egentligen pendlingstress för detta. Jag hade slutat röka och klarat över två månader, kring 11-12 veckor men landade sedan på ruta 1 vid ett frustrerande felval. Detta med stress må jag se över liksom self-compassion. Läxa till ”self”. Till syvende och sist så är det mina val och mina beslut jag får anklaga. När jag inser att mitt sätt att hantera känslor och fysiologiska responser som exempelvis stress är destruktiva, vilket ju rökning faktiskt är, så får jag se över hur jag nu ska ta mig tillbaka. Jag kommer inte att skriva så mycket om rökstopp-processen just i denna blogg. Det har jag en annan blogg för.

Sedan sist har det hänt en hel del inom mig som är jobbigt men faktiskt ändå bra, då det har tagit upp jobbigheter i ljuset som har blivit processade och som jag hittar andra sätt att förhålla mig till. Det som är så bra med inlärningshistoria är att det är inlärt och kan förändras genom nyinlärning. För att kunna göra det krävs att man vågar ta upp det med en person som är kunnig och som man kan lita på. Lesson learned and so I did. Jag har grävt i de mörkaste rummen inom mig för att plocka upp sådant som har dykt upp i minnet och tagit fram det när det varit lämpligt och gemensamt med den för mig ”trygga hamnen” trasslat ut lite mörkare trådar i ”garntrasslet”. Det har varit och är en tuff och jobbig process. Jag vet att jag inte är i ”hamn” än, så processen får gå vidare. Det är samtidigt som det är jobbigt givande och roligt och väcker min nyfikenhet på mitt eget inre. Det är lite som ett detektivarbete, men jag söker inte något i någon annan, utan inom mig själv för att stärka mig själv ännu mer. Jag är redan en stark person. Men man kan vara stark på olika sätt. Vissa delar som jag kanske har hållit fast starkt i behöver förändring och så kommer det att vara hela livet. Så är det för alla hela livet. Det är okej! Det är acceptabelt och accepterat.

Self-compassion, jag är min egen värsta domare och dömer ofta mig själv hårdare än jag skulle döma andra i samma situation och andra dömer mig inte lika hårt (oftast) som jag dömer mig själv. Så det är en sak jag arbetar på att förändra.

Nu ska jag återigen doppa näsan i studielitteratur!

 

Att hålla känslorna inom …

Jag såg på doktor Phil nu på morgonen. Två familjer som förlorat någon som var dem nära. Den ena familjen hade förlorat bror/farbror/svåger. Den andra hade förlorat sin son. Jag relaterar mest till den sistnämnda, men det har med att göra att det handlar om ett barn, en trettonåring. Trettonåringen hade blivit skjuten i ansiktet av en kompis. De var fyllda av skuld och skam av olika orsaker. Pappan hade svårt att visa känslor. Stora pojkar gråter inte – (men män gråter). Jag hör till de som faktiskt inte har gråtit så mycket över min sons död. Under många år satt jag fast i sorgen. Det är inte nödvändigtvis så att man måste gråta mycket men känslorna behöver få komma ut. Man behöver erkänna för sig själv att barnet inte kommer tillbaka, barnet har dött från jordelivet. Man behöver tillåta sig att känna känslorna och kanske till och med gråta.

 

This entry was posted on 11 juli, 2015, in sorg.

Oförutsägbara händelser

När det blir hett läge, något händer som inte går att förutsäga, något allvarligt, eller stark oro om något allvarligt har hänt fryser man till en stund. Det är dessa lägen man behöver hitta strategier för, förberedda strategier. Sådana där strategier som säger ”Om … händer ska vi göra … Då behöver … frågas och … göras.” Då behöver vi skapa lugn i tillvaron, genom tillämpad avspänning och andra metoder som ger lugn mitt i kaoset. Fredagen har lärt mig vikten av att kunna arbetsplatsens olika rutiner ”by heart” för bara det är en ångestdämpare. Att veta vad som skall göras i olika situationer. Fredagen lärde mig även att trots att jag inte visste allt så höll jag mig inom rimliga gränser lugn, även om det låg väldigt nära gränsen att kunna kulminera, så lyckades jag hålla ned stressnivån så att jag fungerade tämligen okej i situationen. Jag tog ett aktivt ansvar och gjorde vad som måste göras trots att jag kände ett motstånd inom mig av olika orsaker. Jag gjorde vad förnuftet sa var rätt. Jag följde de rutiner som fanns när jag fick veta dem, i processen. Ambivalensen inom mig är också sund för den handlar om vad som är att befästa och bevara ett förtroende, en allians. Den tanken måste hela tiden vara med. Jag är ny … inte färdigutbildad och det är okej att vara i behov av stöd och hjälp i den blivande yrkesrollen.

Acceptans för att behöva vägledning och stöd i olika situationer är viktig i livet. Det finns delar av livet där alla behöver stöd, vägledning. Det är okej! Jag lär mig att acceptera att jag inte alltid behöver ta det totala ansvaret utan kan dela det ansvaret med andra.

 

This entry was posted on 15 november, 2014, in Acceptans.

Granskning och studentliv

Studentlivet är fyllt av granskning av olika slag. Ibland är det tentor. Då skriver man ju ned svar på frågor, stora som små frågor. Någon rättar sedan tentan utan att veta vem de rättar i bästa fall (i vårt fall). Då är prestationsångesten lagt på skrivandestunden, samt väntan på resultatet. Ibland är det presentationer eller prat i grupp och då bedöms man ju ofta av flera ögon än mentorer och handledare. Då är påslaget där direkt inför situationen förstås, under presentationen eller tal i grupp. Men ofta släpper det sedan. Sedan har vi de där uppgifterna som skall spelas in på video, då man inte vill störa situationen genom att vara en extra person i rummet (som mentor t.ex.) och då finns ångesten där p.g.a. vetskapen om att videon är igång och någon skall se den. Ytterligare ett ångestpåslag när man skall se videon tillsammans med mentorn. Sedan har vi situationerna där handledaren eller mentorn sitter med i rummet, men det är på riktigt. 🙂 Ett riktigt test skall administreras med en riktig testperson och man är själv en riktig människa (självklart 😉 ) plus att handledaren (domaren/bedömaren  😉 ) finns i rummet och ser alla missar stora som små – de där missarna man märker själv och biter sig i tungan för, de där man inte märker själv samt de där man kommer på i efterhand *skratt*.

Jag borde ju redan vara van. Men alla nya situationer och prestationer är fortfarande nya. Därmed får jag som många andra ett ångestpåslag. Det finns de som inte får det. Det är bra. Fördelen är att jag VET att nästa gång jag genomför samma sak oavsett handledares närvaro/icke närvaro så kommer ångesten att vara lindrigare och jag kommer att vara mer på alerten för de där små missarna och de större kommer inte att göras mer.

Idag har jag gjort just en sådan sak och ångesten var på högvarv. Höll på att smita ifrån situationen 30 sekunder innan det var dags. Men jag valde att stå kvar i situationen, ta mig igenom den. Jag andades inte mycket, mest på ytan, men jag tog mig igenom.  Och nästa gång kommer ångesten att minska. Det var faktiskt ganska bra att ha handledaren där!!! Trots allt!

This entry was posted on 11 november, 2014, in Acceptans.

Alla helgons dag

heartcandle
(Bilden hittad via google bildsök)

Nu har det knackat på dörren ett par dagar, barn som säger ”bus eller godis” och mitt svar de gånger jag öppnar är – inget av det. Jag har inte godis hemma och bus för att man inte får godis känns inte så kul.  De flesta busar en liten aning ändå … skramlar i brevlådan och springer iväg. *skratt* Barnleken är inget jag har emot egentligen men denna helg har en annan betydelse för mig. (Men hade jag haft godis hemma så … Hade jag …)

Denna helg handlar inte om Halloween för mig, utan om alla de som vi inte har hos oss längre. Det är en stund av att tillåta sig att minnas dem, gå och tända ljus på minneslunden eller vid graven.

Rasmus grav – hans sista viloplats – är ca 25 mil bort från mig. Jag har därför inte varit hos honom mer än ett par gånger sedan jag flyttade. Förra året var jag dock till en kyrkogård i närheten där en väninna till mig har sin dotter. Jag gick och beskådade alla fina ljus vid alla gravar och stod vid hennes dotters grav en liten stund, lät minnena få komma. Det var vackert. Minnet av Rasmus är trots den smärta det har givit väldigt vackert. Där, vid väninnans dotters grav, drog jag mig till minnes, Rasmus så som han var när han levde. Glad och sprallig och vild. Vackra ögon. Sig själv.

rasmustremanader

Jag minns när han föddes, stoltheten. Det var lite unikt då han föddes. Hans alla syskon hade vattkoppor. Så pappan åkte hem redan medan jag var kvar på förlossningen. Jag började störtblöda och fick en spruta för att stoppa det och massage på magen. Jag har aldrig tidigare behövt ringa på larmklockan, men den gången var jag tvungen. Redan då speciellt. Men det gick bra och jag hade Rasmus med mig. Jag var på BB i tre dygn. Var där till PKU-provet var gjort och sedan fick jag till sist åka hem. Barnen var inte välkomna då de hade vattkoppor och ingen som inte hade haft vattkoppor fick vara där. Så de första dagarna var det mest bara jag och Rasmus.

Idag jobbar jag på ett ställe nära den kyrkogård där väninnans dotter ligger så jag skall gå förbi där innan jag börjar jobba och stå en liten stund och bara vara.

Dagen är regnig och grå och jag har ont i halsen och är förkyld och är inte på topp. Så kan det också vara. Svajar med!