I år har fokuset legat på att skapa snygg utsida genom att bygga altan och vi har även satt sommarblomster i blomlådor. Idag gick jag vidare på insidan. Fick några sticklingar av pallettblad igår och hittade två större pallettblad idag och även en Monstera. Dags för att fräscha på blommor här hemma. Maken köpte två nya orkidéer och vi har två som jag hoppas får nya blommor någon gång. De som inte har blommor just nu är vita.

Altanbygget våren 2021

Vi stortrivs med altanen. Blommorna lever än även om de är lite tagna av värmen.

Det är så intressant att den psykologiska vändningen vanligen rör sig kring tiden efter Rasmus dödsdag. Jag tror att min hjärna och kropp fångar upp födelsedagen 9/1-98 varje år och sedan håller sig minnet kvar mer aktivt under de månader han levde (3,5 månader) och efter dödsdagen her jag liksom överlevt ytterligare en dödsdag och för varje dödsdag som går blir det lite lättare att ta sig igenom och ut ur. Jag kommer nog alltid att vara något lätt sänkt dessa månader på året men det är okej. Kanske är det att jag tillåter mig att faktiskt känna och inte distansera mig helt ifrån det dessa månader. Det är helt enkelt okej för mig. Det blev lite mer förstärkt förra året eftersom jag under samma tid när det närmade sig dödsdagen hade Covid-19 och den förstärkningen kände jag även i år, men hade lättare att hantera det.

I år tillstötte oro för min äldsta son också eftersom han svimmade helt plötsligt och det pågick och pågår bedömning/utredning för hjärtat. Vi blev tidigt informerade om att vi eventuellt inte kommer att få ha honom kvar ett helt normallångt liv.

Självklart finns det både i hans pappas och min hjärna – och känslomässigt en oro – vi båda känner att föräldrar ska inte överleva sina barn, och särskilt inte överleva två av sina barn. Ändå vet vi/jag – (jag via mitt arbete) – att det tyvärr händer att man tvingas ”överleva” mer än ett barn. Vi VET bättre än människor som inte delar vår erfarenhet vad det innebär att förlora ett barn. Vi vet att livet är svårt att hantera i förlusten. Vi vet så väl vad vi skulle tvingas gå igenom om det händer igen. Det lättaste är att stoppa strutshuvudet i sandlådan och låtsas att ”det inte skulle hända oss” men vi har inte lika nära till strutsbeteendet på denna punkt, i den kontexten. Det som har hänt en gång KAN riskera att hända igen. Vi vet i o f s att vi överlevde den första gången. Men det tär på krafterna att ens vara i närheten av den rädslan igen. Just nu är läget stabilt, men vi vet inte framtiden.

Kort vanlig hederlig helg jämfört med föregående helg då vi var lediga i 4 hela dagar. Jag klagar inte. Imorgon – mötesledare. Idag förberett mig för detta. Satt och funderade lite kring mitt mående efter första vaccindos. Jag har varit lite piggare sedan någon vecka efter vaccinet. Men det som är svårt att avgöra om det är just vaccinet eller om jag helt enkelt blivit bättre på att ordna för återhämtning. Piggare i hjärnan, mer klartänkt och tydligare även i behandlingsarbetet. Ökad motivation. Börjar få fram lite idéer. Måste försöka få till att börja strukturera upp min tid så att jag orkar och hinner. Behöver skapa motivation till att börja röra på mig mer, gympa, promenader, cykla något.

Jobba hemifrån är ett nytt scenario sedan ett år. Jag har jobbat hemifrån under våren 2020 då jag själv hade Covid-19. Men det är restriktioner som lett till att minsta lilla symptom innebär att om jag inte kan jobba hemma, måste jag vara sjukskriven. Sjukskriven för lite snuva är inte riktigt min grej, då föredrar jag att jobba. Om jag inte mår bra så kan jag antingen minska flödet lite så det blir hållbart eller så får jag sjukskriva mig om jag mår riktigt dåligt. Det blir inte bra att pressa sig för hårt – jag har lärt mig sista året. Men om jag är pigg så fungerar det för mig att jobba hemifrån – för en tid, men helst inte någon längre tid. Jag jobbar helst på plats p.g.a. att det påverkar familjen för mycket -maken – om inte det är nödvändigt p.g.a. symptom, vad gäller samtalsbiten. Dock kan jag jobba med den mesta administrativa delen hemma. Men man ska inte ha så mycket +-flex på sig, så nu har jag månat om att komma lätt i minusläge så att jag kan hålla mig kring 0:an. Jag behöver leva som jag lär. Ibland är det svårt. Ibland är det lättare.

Pandemi-restriktionerna tär på oss alla på något plan. Människor isolerar sig => upplagt för depressioner. Människor blir uppsagda => depression. Dessutom är det oroande, ångestladdad och höggradig stress vilket kan leda till utmattning. Människor tappar hoppet och meningen med livet. Andra jobbar extremt hårt i tuffa traumatiska förhållanden och utsätts för traumatiska upplevelser dagligen på högre nivå än man har sett i dessa generationer på gruppnivå skulle jag tro och det är egentligen en fråga om när denna pandemi vänder och dessa får andrum – så kommer många av dem att få utmattning och kanske symptom på PTSD därefter.

Vi är många som inget hellre önskar än att denna pandemi ska vända. Just nu får vi nöja oss med att ta vara på varje dag, varje här- och nu och försöka hitta ro i vår tillvaro.

Ta hand om er och ta hand om varandra. <3

Ett av mina barnbarn fyller år den kommande veckan. Min dotters mellanbarn M blir tre år och det är konstigt att man inte hänger med i tid. Var och hälsade på igår och gav henne en present – kläder och en bok om Pippi Långstrump för hennes mamma att läsa för henne till dess att hon själv kan läsa. 🙂 Klassiker.

Tiden går så otroligt fort. Man hänger inte med i tid. Tid som ibland kan upplevas som att den går extreeeeemt sakta, kan stundom upplevas som extremsnabb. Det beror nog på var vi befinner oss i livet i viss mån. Tiden kan ibland få en att uppleva svårigheter att kunna vara ”här och nu”. Livet går så fort så att vi ”måste se till att hinna med så mycket som möjligt”. Vi uppnår det om vi har fokus på vårt här och nu, och tänker i kortsiktigt format, men även långsiktigt. Det ena utesluter egentligen inte det andra. Men för att komma till gott långsiktigt resultat i livet behöver vi ta tillvara stunden här och nu.

För ett år sedan gick jag hem för första gången med symptom. Var hemma 1 vecka med vad jag vanligtvis aldrig hade varit hemma med tidigare sedan jag började jobba. Jag mådde inte dåligt, var bara snuvig. Efter en vecka smällde det till och jag blev lufttät, hade andnöd. Fick inte ut luften när jag hade inhalerat. Ingen testning genomfördes för det gjorde man inte i första han då eftersom det var brist på testmaterial. Men eftersom jag hade återkommit på plats ett par gånger och symptomen återkom valde man att ändå testa mig. Jag var positiv och fick gå hem. Jobbade hemma största delen av tiden. Det var första veckan jag inte hade möjlighet då jag inte hade dator (och inte visste att det fanns patientsäkra sätt att använda egen utrustning.

Jag var rejält tagen från vecka 2 och framåt och fick balansera hur mycket jag gjorde varje dag och jag var nog inte i min bästa förmåga i mitt behandlingsarbete. Andfådd och jag är rätt säker på att jag i sovande tillstånd slutade andas korta stunder. Min dotter som bor hemma, var vaken på nätterna och rätt vad det var ryckte hon tag i min fot och var rädd att jag inte andades. Varje gång kippade jag efter andan och insåg att jag hade en konstig känsla i huvudet och ansiktet och i andningsapparaten och kroppen. Skrämmande för henne, skrämmande för mig. Men jag levde och det gör jag än. Har ingen aning om hur mina lungor idag är påverkade av det.

Min oro idag, är snarare på den nivån att ”tänk om jag får det igen och inte inser det för att jag har lindrigare symptom ändå eller helt uteblivna symptom”. Den tanken kan vara gynnsam men den kan även vara lite överdriven. Samtidigt ska vi vara försiktiga och ta sjukdomen på allvar.

Håll ut och håll avstånd! Vi kommer att klara det här! <3

Idag = fredag => Nu är det helg och man är ledig.

Imorgon = lördag => födelsedagskalas för barnbarnet (mellanflickan M) som blir tre år 16/3. Ska väl handla något åt henne innan vi åker dit.

Denna vecka har varit en intressant vecka. På flera sätt. Jag fick vaccindos 1 (AstraSeneca) i måndags, mådde lite halvdant i tisdags så jag halverade dagen och gick hem. Har jobbat hela veckan. Just nu hoppas jag att jag inte blir mer snuvig än vanligt.

För ett år sedan – den 13/3-21 gick jag hem med snuva som symptom. Mådde rätt bra första veckan då jag stannade hemma, men blev inte bättre. Under andra helgen blev jag konstigt hostig. Hostig på ett annat sätt än jag brukar vara. Det tog en månad innan jag till slut blev testad och det visade sig då att jag var positiv för Covid-19. Så en av de första på min HC som smittades. Det är otroligt vad kroppen minns. Kan nästan känna samma som jag gjorde då. Droppen vore nog om jag han få smittan innan vaccindosen så att jag fick Covid-19 igen, vilket jag inte tror på. 😀 Men tanken slår en. Min man har träffat en person som har en partner med ett barnbarn som testat positivt. Det innebär att det finns en extremt minimal risk. Men det vore 0.001% på 100. 😀

Dock ska man nog inte ta Covid-19-viruset för givet. Så vi försöker fortsätta hålla ut och hålla avstånd.

Det går långt mellan uppdateringarna men jag lever och mår bra. Det närmar sig ett år sedan jag smittades av Covid-19. Jag har fått min första dos vaccin mot Covid-19. Känns skönt även om det finns vissa biverkningar så här i anslutning till dosen. Kommer att få dos 2 i maj (AstraSeneca).

Inledningen av 2021 har varit hela okej. Det är fortfarande väldigt mycket fokus på Covid-19 och dessa år är år som kommer att bli ihågkomna länge. Vi har ju faktiskt lärt oss väldigt mycket också genom det svåra, jobbiga. Det har varit svårt just i år att hålla fokus på att vara i nuet, just här och nu, för i detta nu pågår mycket som skapar oro och ångest. Men samtidigt så viktigt att tillåta oss att faktiskt känna och ta en stund i taget. Det är okej att känna oro för att bli sjuk, det är okej att begränsa oss i den mån restriktionerna säger att vi ska det. Vi behöver då skapa en annan plattform för socialisering. Vi har fått ställa om till andra kanaler än face-to-face-möten. Jag själv håller på att öka mängden distansbesök på min arbetsplats (Psykosocialt team på hälsocentral) eftersom det känns bättre än att prata i telefonen.

En annorlunda jul, men ändå inte eftersom vi vanligen tar det lugnt! En jobbvecka är över och jag är trög i huvudet på dagarna. Tror jag är lite i obalans med sömnbehovet och träningen/promenaderna.

Idag fick jag hem en iPhone 12 Pro Max! Trivs redan, direkt!!!! Bättre modell som liknar 5:an i modellen. Skönare i handen än 11 Pro Max. Lättare att läsa på skärmen och lättare att skriva på. Bra ljud. Bättre kamera.  Känns bra!

Maken ska beställa samma modell men en svart i januari och sedan ska vi ha köpstopp! Byta batteri när det behövs kanske.

Lilla mirakelbarnbarnet på bild. Han är såå go!Lillkillen! Det har varit en tuff tid! Men nu har allt gått så bra att han är utskriven från ”neo”. Känns så skönt att kunna släppa den där jobbigare typdn av oro