Har varit drygt två månader på min nya arbetesplats. Det har varit roligt och intressant. Det är det fortfarande. Jag trivs och kommer att bli kvar.
Efter många om och men så är jag återigen rökfri/nikotinfri i tre veckor ikväll. Går alltså in på fjärde veckan. Nästa vecka – fyra veckor.
Symtom har dock varit ”total hjärnförvirring” vilket kan förklaras av fenomenet att börja på nytt jobb, med helt andra rutiner och en hel del att lära in.
De sista veckorna har varit obegripliga på många sätt. Jag började på ett nytt jobb. Samtidigt krisar världen ihop sig och det blir krig som riskerar att bli större och är ett hot mot även Europa/Sverige/Finland. Vi är inte där ännu, men det är inte helt uteslutet.
Vad gör jag när jag blir orolig och får ångest över sådant som jag absolut inte har någon kontroll över? Jag ser det/observerar det, jag påverkar/förändrar det jag kan påverka/förändra utifrån mina värderingar. Jag accepterar (väljer att acceptera) det som jag känner känslomässigt, i kroppen och i tankarna och sätter ord på det. Sedan lämnar jag över till den högre makt jag kan sätta min tro till. Det är en tro och en övertygelse – inte vet(en)skap – om att det finne En som är Större än människan.
Hittade en fin sång om detta idag. (text och musik Louise Bjurling).
Temat för predikan var ”att dela tron” och jag var egentligen inte färdig med något i morse när jag tog mig till kyrkan. Ibland är det så och då väljer jag att lita på att jag kommer att kunna sätta ord på spontana idéer när jag väl står där med mikrofonen i handen. Idag tiltade hjärnan lite och jag kom ihåg att temat var ”Att dela …” men vad som ska delas är en helt annan fråga. 🙂 Tappade ett självklart ord: Att dela TRON. Så det kan gå. Men det löste sig. Jag höll en inledning som fungerade rimligt, lyssnade på en härlig predikan fylld av värme och kärlek men också tydlighet. Därmed kom nästa halva – min egen livsberättelse förpackad i lite mjukare formuleringar och kortare drag till mig. Jag vågade. Totalt blev det väldigt bra. Några sånger ”gamla segertonersånger” – var också en del av Gudstjänsten.
Viktigast av allt är egentligen bönen och relationen till Gud. Vi bad förstås för situationen i världen, Ukrainas befolkning/ledarskap mm. Fika och sedan medlemsmöte. Idag har jag varit aktiv.
Igår kom Je och Me och hälsade på. Idag kom Je en extra sväng och hälsade på.
En vecka har gått sedan jag började min tjänst i ett smärtteam. Jag har ännu inte kommit igång med eget patientarbete. Har en del att lära mig vad gäller hur bokning går till och hur utredning genomförs just i detta team, vad för kriterier som gäller osv. Jag blir väl omhändertagen och får en lång introduktionsfas vilket gör att jag känner mig rätt trygg. Första veckan har gått och det har varit mycket rutiner, auskultationer. Veckan som kommer sitter jag med i programmet med grupp och någon utredning.
Det går inte riktigt att jämföra primärvården och jobbet i smärtteamet. Olika vårdnivåer och annat tempo. Jag tror absolut jag kommer att uppleva jobbet som stressande ibland, men så är det i alla arbeten. Jag är glad att det inte går att jämföra helt, för det innebär att jag kan trivas (med smärtteamarbetet)/ha trivts (med teamarbetet inom primärvård). För jag har verkligen trivts inom primärvården också.
Det närmar sig jul. Det närmar sig också andra förändringar.
Julen blir främst hemma, men den 26/12-21 ska vi fira lilla julafton med mina barnbarn och min dotter, med partner. Det blir roligt.
Förändring:
Det är rätt svårt med förändringar, men nu börjar det kännas bättre och bättre att jag ska gå in i ett nytt kapitel, nya arbetsuppgifter, väcka upp en annan del av min kompetens. Det är samtidigt lite skrämmande, utmanande, men rätt i tid. Jag kommer att sakna mina nuvarande kollegor, det arbetssättet vi har arbetat fram och patientarbetet, men är 150% säker på att jag kommer att trivas i det nya som kommer när jag väl har lärt mig något varv. Vet också om att det finns en introduktionsplan för när jag börjar på rehabiliteringsmedicinmottagningen i smärtteamet.
Den sista veckan nu, så har jag haft en del ”påslag” – stress/ångestrelaterat, men det är hanterbart. Det är ju faktiskt också normalt i en förändringsprocess. En behöver gå igenom en del känslor för att bli redo för övergång till det nya.
Jag hoppas att det kommer en bra ersättare för mig sedan, när det närmar sig. För det är en härlig arbetsplats, ett riktigt givande arbete, med ett bra arbetslag. De har nu haft en psykolog på plats sedan sommaren 2018 och är van detta. Frihet för den som kommer att bygga sin egen mottagning inom ramen för rutinerna är stor. Samarbete mellan yrkeskategorier har fungerat mycket bra. Jag har jobbat utifrån Integrerad Beteendehälsa (eller Brief Intervention – kärt barn => många namn). Naturligtvis finns jobbiga situationer, och dagar även på min hälsocentral som jag jobbar på. Det vore riktigt konstigt annars. Det är liksom en del av livet och en möjlighet till personlig och professionell utveckling.
På rehabiliteringsmedicinmottagningen börjar jag 2022-02-21. Då har jag haft två veckors semester. Det blir bra med lite återhämtning.
Jag har släppt nyheten om enhetsbyte på Facebook så de kollegor jag har där, ser vad som sker. Det är eventuellt 1,5 vecka innan vi ses fysiskt eftersom jag inte säkert åker in på plats (åtminstone inte heldag) imorgon. Det känns bäst så, så att de vet vad som sker. Jag väntar på anställningsavtal som ska skrivas på, och ska nog ändå förbi för att lämna in uppsägningsavtalet. Men det blir endast lite kort skulle jag tro. Sedan har jag 2 kursdagar A(CRA) som jag kanske får gå ändå fast jag slutar. Ska hämta den kursboken också.
Just nu sitter jag och är lite butter för att det inte finns webbsändning av Gudstjänsterna i kyrkan längre.
När förändring går åt fel håll, jämfört med det nästintill utlovade – då är det dags att fatta nya beslut. Eller återvända till det föregående beslutet, innan försök till ”morot” kastades ut. Då kan det plötsligt gå åt rätt håll. 😀 Läget blir återställt och jag får ett nytt ”JA – vi vill ha dig här”.
Jag har återigen sökt den tjänst jag fick tidigare omnämnd i ett team med fokus på smärta. Jag är tacksam att jag dessutom vet att jag får en ny chans att komma dit, med skillnaden att jag nu vet att jag inte kommer att backa och stanna detta varv. Det är min tid att gå vidare in i nya uppgifter, nya utmaningar.
Men för mig innebär det över tid sänkt tempo (tror jag med ganska hög sannolikhet), mer struktur (men med flexibilitet). Ny struktur på ett annat sätt utifrån nya förutsättningar, ett annat arbetssätt där inte jag har ”koll” på rutinerna än. Jag ångrar mig inte, möjligen ångrar jag att jag backade ur föregående gång. Jag kan inte hjälpa att jag tänker: Var det ett undvikande beteende, en rädsla för att jag inte kommer att vara bra på mitt jobb. Jag får återigen gå in under paraplyt ”under inlärning”, eller ”under fördjupning” (som om jag skulle ha kunnat gå bort från det paraplyet – vi har alltid mer att lära). Det kanske var så, eller inte. Det spelar egentligen ingen roll, för nu tar jag sats och hoppar. Hoppas att anställningsavtal kommer i början av veckan som kommer, för då ska det skrivas på och skickas tillbaka omgående. Det roliga är att jag hela tiden har behållit det föregående anställningsavtalet. Jag har inte velat bara kasta det. Dock kommer jag att strimla det när det nya kommer.
Jag sitter återigen hemma och jobbar, förkyld – också det en sak som talar om att mitt nervsystem behöver vila/återhämtning. Nästa vecka ska jag ha två kursdagar samt semester ända till onsdag veckan efter det. Det ska minsann bli skönt.
Vad ska jag göra? Gå ut och gå, kanske ta mig till parkbadet och simma.
(Gud/en Högre ”makt”), ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.
Hjälp mig att leva en dag i taget,
att glädjas åt ett ögonblick i sänder och att acceptera motgångar som en väg till frid.
Hjälp mig att – (på samma sätt som Du) ta denna (syndiga) värld precis som den är, inte så som jag önskar att den skulle vara, och att lita på att Du gör allt väl om jag överlåter mig åt Din vilja.
Ge mig nåden att få leva någorlunda lycklig i detta livet
och i fullkomlig salighet tillsammans med Dig i det tillkommande.
Nu har det dykt upp en del förändringar i förutsättningarna på min nuvarande arbetsplats. En del förtydligande vad gäller mitt uppdrag och en del runt vad som kan motivera mig att stanna kvar på plats. Vissa delar av detta har lett till att jag som vanligen står för beslut jag har fattat, nog får göra ett undantag från den lojaliteten. Detta främst för att jag trivs på plats och vet att jag gör ett ”good enough” eller bättre jobb i mycket. Jag vet ju vad jag har, vet inte vad jag får. En del av möjligheterna kommer med största sannolikhet aldrig att uppstå igen.
Så som det ser ut blir det trots allt förändring i mitt beslut. Jag kommer med största sannolikhet att informera den andra enheten om att jag måste lämna ett sent nej tack. I samma stund kommer jag att informera min nuvarande chef om att jag faktiskt väljer att stanna kvar trots allt.
När livet byter bana/riktning. Det kan handla om små saker och det kan handla om stora saker. Det kan handla om jobbiga och svåra saker och det kan handla om lättare och roliga saker. När det gäller alla livets vändningar finns alltid något vi kan göra för att skapa mening av det vi har och är i. ”Vad kan det komma för gott ur det här?” är en bra fråga att ställa sig när man är i en nedåtgående spiral. Hjälpa vår hjärna att byta spår.
Vår hjärna har en tendens att söka alla dessa problem och scannar av vår kropp, omgivningen, situationer/sammanhang som skulle kunna vara hot. Om det skulle kunna vara hot aktiveras vårt sympatiska nervsystem och vi blir mer på alerten, att problemlösa, överleva. Om vi andas lugna djupa andetag kan vi aktivera det parasympatiska nervsystemet och hjälpa hjärnan och kroppen att hitta lugn igen. När vi har tagit oss igenom utmanande uppgifter kan vi känna oss nöjda med oss själva. Men lyckas vi inte kan vi fastna i självkritiken. Den där inre egna rösten som säger: ”du är misslyckad”. Dessa gånger har vi svårare att återkalla minnet av de gånger vi faktiskt har klarat av utmaningar, trots att de utmaningarna kan vara större än den vi precis genomgick.
Just nu är en cirkel på väg att slutas. En banbrytande tid var när jag gick smärtprogrammet på smärtrehab 2007. Nya insikter om mig själv, rehab. Väl redo så studerade jag in gymnasieämnen och tog därefter en ettårig skrivarkurs för att landa. Påbörjade ämneslärarprogrammet och skulle bli Franska-lärare. Främst för att jag inte kom in på Psykologprogrammet vid den ansökan. Sökte ytterligare en gång och då kom jag in, en termin senare. Bytte alltså bana ännu en gång. Praktiken genomfördes inom psykiatrin och PTP:n på hälsocentral och därefter har jag jobbat på hälsocentral. 2017-02-20 till nu har det varit primärvård och hälsocentral som gällt.
Nu, är det dags att gå in i andra utmaningar, tillbaka till där det ställe där jag till slut började få lite hopp om en annan tid, en annan form av liv. Nu blir det en annan roll, jag har en annan kunskap och en annan kompetens. Men mina upplevelser är viktiga för det leder till en förståelse. Det finns fallgropar, precis som alla andra har fallgropar man kan snubbla i. Detta med bias. Som vanligt är det balansen som gäller. Mina ”beprövade erfarenheter” behöver inte vara exakt rätt för andra när de ska införskaffa erfarenheter, men deras riktning kan vara en annan och därifrån kan man utgå. Det är gott att vi inte enbart har beprövade erfarenheter att luta oss emot utan även vetenskapen, forskningen, statistiken. Det hjälper oss att förhålla oss objektiva.
I verktygslådan finns många verktyg. Konsten, hantverket är att hitta just de verktyg som fungerar för oss. Det är givande att kunna finnas där för att hjälpa andra att hitta sina rätta verktyg.
